Mat och Ångest 

Detta är ett av mina största problem just nu, det är dehär med maten. Och därför tänker ja skriva lite om hur jag har min förhållning till mat.

Jag har alltid ätit med god aptit, även när jag mått dåligt. Då har jag faktist ätit mer än ja brukar när jag mår bra av någon anledning. Men nu känner ja bara ett obehag av att behöva äta. De känns som ett hinder i min vardag. Ett hinder som blir högre och högre, svårare och svårare att ta sig över, var dag som går. De obehag när ja insett att jag har stoppat mat i munnen o svalt de, finns lixom inte. De finns inte ord som jag skulle kunna beskriva känslan av att känna sig tjock, fet och äcklad av sig själv. Detta är som en ond cirkel, som bara går runt och runt.

Även om jag vet att jag måste äta, är de psykiskt påfrästande att bara se mat framför mig, och detta är inte ett normalt beteende, de vet jag. Men vad kan jag göra åt de? Det är min kropp o min hjärna som säger ”STOPP DU BLIR TJOCK!” var gång ja äter. Detta har pågått nu under ett par veckor, men först förra veckan berättade jag för Lottie, min kurator, och mina närmaste vänner. Jag tror att dom har sett detta, då jag har ätit mindre/ingenting alls under några veckor. Och om dom har frågat, säger ja bara ”om jag inte äter något efter kl 18 så kommer jag gå ner snabbare i vikt!”. Det är sant, jag har gått ner i vikt. Vilket är mitt mål för hela 2012, att bli smal o gå ner mkt i vikt. Visst, jag har lyckats men om det fortsätter såhär kan de leda till ätstörning. Vilket jag inte vill ha, då blir de bara så mycket jobbigare. Vikten är ett stort problem för unga tjejer runt om i världen. Man får inte väga över 70 kg, då anses man för tjock och blir mobbad och hatad av allt o alla.

 Detta är precis så jag har känt. Om jag inte blir smal, så blir jag heller inte älskad. Jag känner inte att jag duger, utan måste alltid säga åt mig själv ”du behöver inte bli smal, de finns säkert någon för dig som älskar dig för den du är.” vilket jag alltid intalar mig själv med att säga nej, då ja egentligen vet att de är utseendet alla killar går på idag. Därför måste jag bli smal, och gå ner massa för att nå den drömmen jag hade en gång.

 Och genom detta med vikt och mycket press så utvecklade ja denna typ av ”inte-ätande”. De känns helt fel nu i efterhand, men de allra jobbigaste med detta är att det är så svårt att komma tillbaka till de ”normala-ätandet”. De tog så snabbt att bara sluta käka, med att börja äta igen tar tid, och mycket puschande av mina nära.

 Just nu äter jag 4 gånger om dan, frukost, lunch, middag och kvällsmat då jag har blivit beådrad av min kurator att äta alla 4 måltiderna som finns på internatet. Mina vänner pushar mig och försöker få mig att äta, vilket jag är tacksam för. Tror inte ja hade klarat av att äta alla dessa 4 måltider utan dom, då hade de nog gått längre än va de redan har gjort.

 Varje gång jag äter, kämpar ja mot ångesten som bubblar inom mig, varje gång ja har ätit kämpar ja mot en ångest som sällan ger sig och som håller i sig hela kvällen/natten ibland. Hoppas ingen hamnar i detta, för de är ett helvete att ta sig ur denna onda cirkel.

_____________________________________________________________________________________

ni som har sånna här problem, gå till en kurator/psykolog och ta itu med problemen nu, för annars kan de gå så långt som jag har eller utvecklas till anorexia/bulemi.