Idag fick världens finaste häst somna in för gott. Den killen som gett mig så mycket kärlek, så mycket hopp och så mycket längtan är helt plötsligt borta. Jag svor att jag skulle få ut honom från ridskolan & de bara skulle vara han & jag. Men jag svek honom. Jag hann inte få ut honom i tid, innan ridskolan tog livet av honom. Jag hatar livet. De är så orättvist att sånna människor ska få ta hand om hästar överhuvudtaget. Nu har han de så mycket bättre än vad ridskolan någonsin kunde ge honom. De är tråkigt att de blev såhär, men så är de. Livet är hårt och orättvist. Så är de bara. Jag ville säga ett sista hejdå till dig, men de fick jag inte chansen att göra

 

Godnatt min fina skatt. Jag älskar dig över allt annat, från månen, universum och tillbaka igen. Oavsett hur många mil de är mellan oss så hade vi något speciellt som bara du och jag hade. Du var en speciell själ och kommer inte träffa någon som dig igen. Du är de finaste jag vet. Sov gott nu, mitt hjärta. Dröm sött. ♥ ♥ ♥