Att få veta, att få reda på, av sig själv att man är för feg, för rädd och framförallt, är för mesig för att höra sanningen.
De skrämmer mig.
Jag skrämmer mig själv, med dessa tankar varje kväll.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen när vågen av smärta tas upp och kastas på mig.
Om och om igen.

Kärleken är värst.
För jag vet, ja duger inte.
Om jag inte duger för mig själv, men suger jag för då?

När jag känner att, ja har gjort allt för att bli frisk, bli bra och få leva ett bra liv.
Då känner man att allting är hopplöst.
Jag vill inte ge upp, men de blir svårt att kämpa emot när man inte ser något ljus i tunneln man vandrar igenom dagarna i ända.

De är svårt, jag försöker.
Jag kämpar.