matproblemen fortsätter, och jag har en ständig kamp inom mig själv att ja klarar av att äta upp detta, medan ena sidan säger "nej, du blir tjock! ät inte" och kompisar som tjatar och en kurator som pressar.
De är inte lätt att veta hur svårt de är, om man inte varit i den situationen själv.

Ett tag åt ja alltid något under varje måltid, men de tog stopp i helgen efter all bråk och tjaffs.
När psyket tar över tar allting runt omkring mig stryk.
Ja har nästan en ständig oror och ångest om hur jag ska klara dagen, vaknar upp och frågar mig själv "klarar jag leva mera? orkar jag med de ständiga tjatet och pressen att prestera?" och ibland är de bara, "nej, jag orkar inte mera. jag vill ge upp" och då fungerar ingenting, absolut ingenting.
mest märks de på maten, då ja helst inte vill äta överhuvudtaget.

Att alltid veta, att varje dag, måste jag prestera för att klara mig själv, visa för andra vad jag kan och alltid vara på bästa humör för att inte höra tjat om att ja måste äta. De tar på all mina krafter att bli frisk från de psykiska. Jag vet inte hur jag ska göra längre.

En ständig ångest som aldrig ger sig, som bara pumpar mig med smärta och psykiska påfrästningar, all time.
En ångest som aldrig ger sig och som bara blir värre mellan dagarna.

Jag har gett allt, fullt ut i 4 års tid.
Låt mig slippa allting nu.