Att leva med en ständig oro att misslyckas, att alltid vakna upp på morgonen och tänka "nej, detta klarar inte jag" och alltid ha en tanke i bakhuvudet att jag inte duger, att jag måste vara någon annan. som inte känns som jag. Jag måste speciellt bevisa för mig själv att jag duger, varje dag, varje minut.

Att behöva gömma undan mig själv för andra känns inte okey, de känns fel och mitt liv känns helt och hållet meningslöst då.

Nu är de bråk på Internatet där jag bor. Jag känner mig inte trygg längre och går bara ett steg bakåt i min rehabilitering mot ett friskare liv. Jag är förtvivlad.

Och på allt detta så kommer maten in i bilden.
De enda jag har ätit i 2 dagar nu, är sallad, 4 mackor och några morötter.
Jag är ett steg tillbaka med maten oxå, de som gott så bra tills bråken börjat o helvetet har brutit ut inuti mig igen.

Jag är sällan den som ger upp helt och hållet.
Men efter 4 års slit och smärta nästan oavbrutet mot mig själv, har nu gett ett resultat att jag inte orkar kämpa emot längre.
Jag vet inte hur länge jag orkar kämpa längre.
Hemskt, men sant.

pussar på er, ni är bäst!