Skev kroppsuppfattning - tankar & tips
Då har de tyvärr redan gått alldeles för långt innan föräldrarna hinner märka problemet. Utan det är först när skolan ringer föräldrarna som dom öppnar ögonen och ser problemen.
Det märker inte att deras döttrar/vissa söner äter mindre eller slutat äta helt, eftersom de har haft på skyddlapparna nu alldeles för länge och blundat för problemet.
Utan jag drack mig mätt på vatten varje kväll och somnade allting hungrig. Ångesten dränkte jag med vatten och värktabletter. Jag tränade oxå hårt under en kort period, utan någon kontroll. Detta pågick under mina 4 år på högstadiet, utan någon som kollade mig. Utan någon som märkte någonting.
Det var då det blev en helomvändning för mig, mitt sockerberoende tog fart.
Och jag hade mer ångest än innan, men detta dränka jag med socker.
"Detta blir sista gången!" eller "Jag svimmar om jag inte får i mig socker nu!".
Detta problem kämpar jag fortfarande med.
Min sjävdisciplin att inte äta efter kl 18 och bara dränka min ångest och hungerkänslor med vatten blev kortvarigt. Min mamma har fullkoll på att jag äter från och med för 3 år sedan, då allt detta tog sin fart. Hon märkte detta hemma oxå, då jag körde samma procidur hemma. Ringde skolans kurator som jag går hos och hon fick reda på detta. Jag grät, riktigt mycket när mamma hade ringt och berättade de för henne. Har nog aldrig kännt mig så misslyckad som just under de månaderna. En gång i veckan gick jag till henne och dom har stenkoll på mig nu. Jag har också blivit mer medveten om vad jag har för problem, och frågar ofta vänner, som jag ofta äter med, om dom ser någon skildnad. För jag vill inte hamna i den siutvationen igen, aldrig mera.
Det spelar ingen roll vad folk säger, för jag tycker inte att jag duger. Och ingen kan intala mig att jag är fin som jag är, för det är jag som måste tycka det om mig själv.
Beröm dig sig genom tex, "snygg jacka idag! Passar perfekt till dessa jeans!".
Måste säga att jag blir väldigt rörd av det du skriver, och även om jag inte kan känna igen mig själv i det så känns det som att jag förstår ändå! Du är bra som du är, du är såå vacker, otroligt bra på att fotografera, ditt sätt att skriva på och uttrycka dig på är underbart och du är(n har jag inte träffat dg på länge, men jag fick iallafall den uppfattningen av dig) väldigt bra vän och så snäll! :)
Fortsätt kämpa, jag tror på dig!
Kram!
Jag känner verkligen igen mig, trots att jag gått ner i vikt och alla säger att jag är så himla smal så ser jag det inte själv. Så fort jag ser mig i spegeln så känns det som att jag är fläskig. Mitt BMI är under det lägre normala men ändå känner jag mig tjock. Jag kan inte äta pizza eller donken utan ångest efteråt, och så bestämmer jag mig för att börja med nutrilettdiet, soppdiet eller liknande, bara ett tag, för att liksom komma ner lite till, men så håller inte det och jag börjar äta normalt igen och känner mig otroligt misslyckad och får ångest.
Men kämpa på, det gäller att ta en dag i taget och fokusera på saker i livet som gör dig lycklig!
Kram!
Och så vill jag tillägga att du aldrig ska ge upp och vara stolt för den du är! Du, precis som jag och alla andra är fina på sitt sött och unika. Har själv svårt att tänka så men det är bara att försöka. Och blir det jobbigt så tänk på något som gör dig lycklig och glad - fokusera på det istället. Lycka till och jag tycker du är väldigt stark som kan skriva ut och prata om f
dina problem. Bara där tog du flera steg. Och när jag läst ditt inlägg är det "skönt" att jag inte är den enda som har skev kroppsuppfattning. Men jag hoppas att du tar dig ur det snart för du är fin som du är. :)
/Strömmaelev
