Herregud vilken svacka jag har ramlat in i. Tror allting har gått så himla snabbt att jag inte ens tänkt på allting. För de har känts så bra på många sett nu en tid, men nu kom verkligheten ikapp mig och igår låg jag helt utslagen i sängen, i fosterställning och bara grät, grät och grät. Jag visste inte varför, men det är någonting som inte stämmer hos mig, som jag inte kan sätta fingret på vad felet är. Jag lät smärtan ta över, ta över hela mig och över hur jag mådde och ville må. Jag ville bara vara svag, visa mig svag och att allting inte är så bra som jag trodde.

Dedär med maten har gått så himla snabbt, från att inte ätit någonting alls och svimmat av blodsockerfall för fyra år sedan, till att äta normala portion utan problem och dessutom äta 5 ggr/dag. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra när jag var 16 år. Sen har jag haft dippar under tre år på Strömma, och igår blev de ett nytt bakslag. Min kurator fick reda på att jag slarvat igen och gav mig yttligare en varning och jag måste gå på alla måltider som serveras nu. Ibland låter jag demonerna i huvudet ta över och jag vill inte äta, även fast magen skriker efter mat. Igår kunde jag knappt dricka ett glas vatten utan att spotta ut hälften och då kände jag, vafan låter jag demonerna styra? Blir man tjock på vatten? NEJ!
Så nu gör vi ett nytt försök, vi går tillbaka till dom gamla vanorna. Äta 2-3 ggr/dag och alltid försöka äta något. Såhär gjorde jag när jag var svåraste och jobbigaste perioden. Fokusera på frukost(ca 07-08) , lunch/middag(ca. 13-15) och ev kvällsmat(20.00). Fokusera på alltid äta något under tiden och känna efter om det verkligen känns bra. Ibland kändes de bara skönt att sitta ner med dom andra och bara vara med, för de är också ett problem.

Nu tar jag ett nytt steg, jag ska försöka på nytt. Nu kör vi!