Konsten att köpa kläder, de kanske är en självklar het för er vilka kläder ni passar i och vad ni vill ha.
Men de är de absolut inte för mig, jag fasas egentligen av att köpa kläder, speciellt jeans, klänningar, kjolar. chinos, långa jackor osv
Vi tar allt från början.

Jag älskar att shoppa, kläder står högt upp på listan.
Men jag har en fasa att handla byxor och jeans (o allt annat som står där uppe.), för då ser ja hur tjock och stor jag är, och ångesten av att ja inte går i kläderna ja vill ha kommer upp.
Jag har inga problem att köpa linnen, T-shirt, tjocktröjor osv utan de är speciellt byxor/jeans.
De har kommit upp nu på senaste tiden, för jag har aldrig riktigt känt av den ångesten och de innan jag började på Strömma.
De är absolut inget fel på Strömma, tvärtom så älskar ja Strömma!
Utan sen jag började där har ja blivit mer osäker på mig själv och de har blivit värre med månaderna.
Och så har rädslan att köpa kläder kommit in oxå.

Jag ser hur små storlekarna är, hur stor jag är och så kommer paniken och rädslan att ingenting passar mig och jag är för stor för alla dessa kläder.
Dagens storlekar är ju minimala, de finns inga så små människor som har storlek XXS lr XXXS, för då lär man inte leva, då lär man vara av skinn och ben.
Men jag har fortfarande den fasas och den ligger i bakhuvudet på mig hela tiden.

En självklarthet för er - En fasa för mig. 

 

detta inlägg ska handla om min självkänsla, självförtroende & skuldkänslan. 
Detta påverkar mig mkt i mitt beteende som gör att ja mår dåligt.

Jag har alltid haft dåligt självförtroende.
iallafall så länge ja kan minnas, under hela min tonår.
Jag har alltid tyckt att jag inte passar in, är tjock och ful.
precis som ja skrev i inlägget om "mat" så tycker jag att jag är tjock,
och har nog alltid tyckt de.
De finns ingenting som kan ändra på de, trotts att folk bankar in de i huvudet på mig, att jag är INTE tjock.
Så tycker ja de ändå och har alltid tyckt de.

Dock har de blivit värre nu när ja blivit äldre, speciellt nu när ja inte mår direkt super hela tiden o har ofta depression-tankar och skuldkänslor.
Skuldkänslan att jag inte räcker till åt mina vänner, att jag inte gör dom rättvis som berättar för dom och inte kan hjälpa dom när dom mår dåligt.
för då mår ja själv för dåligt för att kunna hjälpa dom.
Om jag inte ens kan hjälpa mig själv till en bättre självkänsla, så kan inte hjälpa mina vänner till något sånt.

Tankar om att jag inte räcker till, är tjock, ful, äcklig o att ingen, ABSOLUT INGEN vill umgås med mig för att jag är en sån dålig vän.
De skadar mig, varje dag innefrån och hela vägen ut.

Har inte skrivit hur de går med maten nu under ett tag har ja märkt, och kan säga att de går bra - trotts allt!

På vardagar (när jag är i skolan alltså) så äter jag 4 gånger om dagen, och jag försöker alltid äta något under varje måltid för att inte komma in i samma onda cirklar som förut.
På helgerna försöker ja äta 3 gånger om dagen, de är dock mer ångest på helgerna, vet inte varför men så är de bara. Jag kan hantera denna sorts ångest, den är inte lika kraftig som den brukar vara!

Förrut, på vardagarna, åt ja helst bara 2 ggr om dagen (lunch, middag) o helst inte frukost eller kvällsmat, åt då MAX en macka = ingen mat, fick mkt o kraftig ångest bara då.
På lunch/middagen åt ja helst bara lite mat och mkt grönsaker, hade mkt ångest då, som ja inte kunde hantera överhuvudtaget.
Nu har ja ökat till 1-1,5 macka på morgonen och 2 mackor på kvällen för att se om de går att äta utan att få svår ångest. Denna veckan har de gått supert och ja har bara haft en kort ångest attack i torsdags, dock inte så kraftig utan en "vanlig" ångest attack som ja kunde hantera.

På helgerna förr åt ja helst bara 1 gång om dan, eller ingenting alls, då kände ja mig väldigt duktig och slapp allt, klunkade bara i mig flera liter vatten. Nu äter ja lite frukost, lite sen lunch eller middag och sen 1-2 mackor på kvällen plus en smoothie.

Så justnu går maten jättebra, och hoppas att ja inte kommer i en sån tipp igen utan att de kan få hålla sig såhär och ja kan hålla samma humör och samma träningssätt nu!

   

Att få veta, att få reda på, av sig själv att man är för feg, för rädd och framförallt, är för mesig för att höra sanningen.
De skrämmer mig.
Jag skrämmer mig själv, med dessa tankar varje kväll.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen när vågen av smärta tas upp och kastas på mig.
Om och om igen.

Kärleken är värst.
För jag vet, ja duger inte.
Om jag inte duger för mig själv, men suger jag för då?

När jag känner att, ja har gjort allt för att bli frisk, bli bra och få leva ett bra liv.
Då känner man att allting är hopplöst.
Jag vill inte ge upp, men de blir svårt att kämpa emot när man inte ser något ljus i tunneln man vandrar igenom dagarna i ända.

De är svårt, jag försöker.
Jag kämpar.

matproblemen fortsätter, och jag har en ständig kamp inom mig själv att ja klarar av att äta upp detta, medan ena sidan säger "nej, du blir tjock! ät inte" och kompisar som tjatar och en kurator som pressar.
De är inte lätt att veta hur svårt de är, om man inte varit i den situationen själv.

Ett tag åt ja alltid något under varje måltid, men de tog stopp i helgen efter all bråk och tjaffs.
När psyket tar över tar allting runt omkring mig stryk.
Ja har nästan en ständig oror och ångest om hur jag ska klara dagen, vaknar upp och frågar mig själv "klarar jag leva mera? orkar jag med de ständiga tjatet och pressen att prestera?" och ibland är de bara, "nej, jag orkar inte mera. jag vill ge upp" och då fungerar ingenting, absolut ingenting.
mest märks de på maten, då ja helst inte vill äta överhuvudtaget.

Att alltid veta, att varje dag, måste jag prestera för att klara mig själv, visa för andra vad jag kan och alltid vara på bästa humör för att inte höra tjat om att ja måste äta. De tar på all mina krafter att bli frisk från de psykiska. Jag vet inte hur jag ska göra längre.

En ständig ångest som aldrig ger sig, som bara pumpar mig med smärta och psykiska påfrästningar, all time.
En ångest som aldrig ger sig och som bara blir värre mellan dagarna.

Jag har gett allt, fullt ut i 4 års tid.
Låt mig slippa allting nu.

sitter här i min säng, totalt helt slut i huvudet.
vet inte vad ja vill eller vem jag är längre.
vad som gör mig såhär eller någonting, allt är bara helt kasst i huvudet på mig.

jag har gett mig fan på att klara av detta och jag är sällan den som ger mig, men nu känns de bara hopplöst och jag vill bara lägga mig ner.
Ge upp förgott hoppas jag mest på, då jag inte orkar med någonting längre.

jag vet att jag inte duger för hen.
de vet jag.
____________________________________________________________________________________

tack mina läsare för att ni orkar höra o läsa mina sånnahär inlägg,
tack för att ja får skriva va ja vill på denna blogg o att ni orkar läsa de.
ni är dom bästa <3

tänkte göra ett inlägg nu innan ja ska vara duktig o plugga TK!

justnu känner ja mig bara seg o allmänt trött på mitt liv, kan man inte få byta liv med någon för en dag?
eller iallafall få ta en paus från sitt liv, isf hade ja lätt tagit den chansen!
allt känns bara jobbigt o hemskt justnu, alldeles för mycket tankar som snurrar runt i huvudet på mig och ja lägger energi på saker som ja egentligen borde strunta i.
detta hjälper mig inte direkt i min rehabilitering, nej!

istället för att sitta här o deppa över mina synder så ska ja nu plugga lite mer TK innan ja ska upp till ridhuset o se Emma rida Rosa och efter de blir de kuratorn!

Pussar!

de är svårt att lämna den,
man en gång älskat och som har betytt väldigt mycket för än..



de smärtar mer än vad folk kan tro.

har så smått börjat gå igen, vilket ingår i min rehabilitering att gå minst 20 minuter om dan.
Så de har ja gjort nu i 3 dagar, vilket känns skönt.

idag tog ja en sväng i skogen och halva dammen, för att få kontroll på min ångest som jag haft oavbrutet i 2 dagar nu. värst är kvällarna och nätterna, förhoppningsvis går de över!

Här får ni fyra bilder som ja tog med mobilen,

   

Nu ska ja ta itu med packningen!

sitter i min säng o tänker, på sånt jag egentligen inte borde tänka på..
men de är svårt att låta bli när väl tankarna sätter in.

så ja, de finns väl inte mycket att säga justnu än att min ångest har nått sin gräns och jag har inte lust till någonting mera?
så härmed säger jag hejdå för nya och förhoppningsvis lyckligare tag imorgon!