Min trygghet - Jag söker och letar.
Mina senaste dagar har inte varit mina bästa.
Med nästan ingen ångest förra veckan så kom allting nu i början på veckan.
Med nästan ingen ångest förra veckan så kom allting nu i början på veckan.
Jag blir så trött på livet när de ska vara såhär, och jag inte kan känna mig nöjd och glad någon dag.
För de går inte ut bara över mig, utan över alla andra oxå.
Då känner jag mig dålig och att jag inte räcker till.
Jag känner mig ensam, mera ensam än vad jag gjorde förut.
Nu vill jag ha fredag, fredag, fredag!
Komma hem till min familj, bästis och min säng.
Till min trygghet.
Komma hem till min familj, bästis och min säng.
Till min trygghet.
.
20/11 - Allting dödar mig.
Go'dag!
Orkade inte skriva något inlägg igår.
Tillbringade inprincip hela min kväll med en del plugg och resten av kvällen fram till sängdax i Storgården, närmare bestämt i Emma och Linn's säng tillsammans med trevligt folk!
Tillbringade inprincip hela min kväll med en del plugg och resten av kvällen fram till sängdax i Storgården, närmare bestämt i Emma och Linn's säng tillsammans med trevligt folk!
Pratade massa gamla minnen om hur de var i ettan, våra röjkvällar och mysiga pratkvällar.
I ettan var de alltid någon ute eller någon med öppen dörr som man kunde prata med.
Alltid någon social.. Nu får man tvinga ut ettorna för att dom ska komma ut!
Trotts min sena kväll igår så var jag inte så jätte trött på lektionerna på morgonen.
Var rent ut sagt ganska pigg, dock inte på att ha tråkiga teorilektioner men..
Var rent ut sagt ganska pigg, dock inte på att ha tråkiga teorilektioner men..
Har endast haft teorilektioner, och svenska x 3 vilket är den tråkigaste och mest onödigaste lektionerna på hela veckan! Iof tycker jag ju om att skriva och använda fantasin, men denna svenskan så ska vi bara skriva om tråkiga döda människor som tydligen har varit bra för den svenska litteraturen.. ush va trååk!
Så dom tre svenska lektionerna gick åt helvete med.
Satt för de mesta o sov på dom eller kollade bloggar medan lärarn bralade på om inget man fattade.
Nu ska jag sluta klaga på de tråkiga svenskan, för de är ändå inget roligt att höra eller läsa!
Så dom tre svenska lektionerna gick åt helvete med.
Satt för de mesta o sov på dom eller kollade bloggar medan lärarn bralade på om inget man fattade.
Nu ska jag sluta klaga på de tråkiga svenskan, för de är ändå inget roligt att höra eller läsa!
Jag känner mig så maktlös nu när skolan går så dåligt.
Ingenting går verkligen bra nu, verken skolan eller ridningen.
Trotts att jag kämpar på mot den dagliga dos ångest och smärta, så känns livet så meningslöst..
Jag vill inte gå till psykologen, jag vill inte att dom ska vända ut och in på hjärnan på mig. De enda jag vill är att skippa ångest, press och problem. Leva mitt liv fullt ut och inte tänka på allt detta.
De är sorligt att säga detta, men nu är livet inte roligt längre.
Och jag säger detta på bloggen, för att detta är de enda ställe där jag kan få ut mina känslor på så jag kan släppa de från mina axlar.
Jag vill oxå bara hem, till min familj, till bästis, till min säng. Hem till min trygghet.
Nu är de två veckor sen jag senast var hemma, och de tar på mig mentalt.
Nu vill jag ha fredag, fredag, fredag.
Jag är rädd.
Justnu känns livet sådär jobbit, allmänt tradigt.
Låg ett brev på skrivbordet när jag kom hem nu idag för att hämta väskan, så tog med de o där stod de att jag skulle till psykologen på måndag, kl 14.
Och jag är sjukligt nervös över detta, för jag är rädd för saker som är nytt.
Jag är rädd för saker som jag inte kan känna igen mig i och som jag inte kan söka trygghet i.
Detta är en sån sak, jag kan inte söka någon trygghet i att gå till psykologen på måndag.
Jag känner mig inte redo, inte än.
Och på detta, så hatar jag läkare och psykologer (tidigare dålig kontakt med sånna), så jag vill helst klara ut allting själv.
Snälla, låt mig slippa allt detta och låt mig bara få vara.
Att gå tillbaka i de trygga.
"Att gå tillbaka i de trygga.."
De är precis så jag känner nu.
Denna dag har känt så, precis så.
Denna dag har känt så, precis så.
Idag ville jag bara krypa ihop, gråta och låta denna ångest ta över mig helt och hållet. Är riktigt trött på att alltid känna smärta och ha tankar i huvudet som säger att "de kommer gå dåligt, så förvänta dig ingenting".
Och jag gick tillbaka till de trygga, att bara strunta i allt. Precis som jag brukar göra när jag mår dåligt.
Går in i mig själv, där jag vet att ingen kan skada mig och ingen kan förstöra mig. Bara jag själv kan förstöra.
Det är svårt att möta de svåra när jag helst av allt vill gå in i mig själv, där jag känner mig trygg.
De är de som är de värsta..
Och jag gick tillbaka till de trygga, att bara strunta i allt. Precis som jag brukar göra när jag mår dåligt.
Går in i mig själv, där jag vet att ingen kan skada mig och ingen kan förstöra mig. Bara jag själv kan förstöra.
Det är svårt att möta de svåra när jag helst av allt vill gå in i mig själv, där jag känner mig trygg.
De är de som är de värsta..
Inga fler inlägg idag.
Idag, är jag svag.
Idag, är jag svag.
Ta mig bort, utomland. Och låt mig slippa detta som händer med mig.
.
Lägesrapport
Tänkte köra en lägesrapport nu, länge sedan vi körde en sån nu!
Har haft ovanligt mycket ångest nu de senaste veckorna, och ovanligt kraftiga attacker som kan hålla i sig 2-3 dygn. Riktigt plågsamma, så fort jag rör mig så känns de som jag ska bryta samman. De har varit smärtsamt både psykiskt och fysiskt. Speciellt en psykisk prövning på vad jag klarar av. I tisdagskväll fick jag känna på en riktig kraftig sån attack. Då var de jobbigt att både finnas, leva och andas. Kände av att de skulle komma, hela dan men trodde de skulle gå över. För de brukar gå över efter några timmar. Men denna höll sig kvar ända in på natten. Så den kvällen bröt jag ihop totalt. Låg i sängen o grät nästan oavbrutet. När jag väl somnade, så vaknade jag lika fort igen. Den natten var inte direkt den roligaste natten jag varit med om!
Så nu är det bestämt. Min kurator ringer och bokar en läkartid hos mig nu under lovet så vi kan få bukt med dessa svåra attacker. Jag har varit emot de ända sen jag började gå hos henne, då jag verkligen är livrädd för läkare och psykologer. Så jag har hela tiden sagt "de finns dom som har de värre, låt dom hjälpa dom istället". Men nu tycker hon att de har gått för långt, och jag känner mig bara svagare och svagare, då är de lika bra att få de överstökat! Förhoppningsvis är de ingenting allvarligt, utan mer sånna dippar jag har. Men eftersom de har pågåt i så många år, nästan dagligen så är de inte direkt troligt.
Självklart bygger jag nu upp värsta scenariot, typ att dom ska skicka mig till psykologer (som är de värsta jag vet) och massa sånt. Men jag får väl ta mig samman och bara köra.
Så nu är det bestämt. Min kurator ringer och bokar en läkartid hos mig nu under lovet så vi kan få bukt med dessa svåra attacker. Jag har varit emot de ända sen jag började gå hos henne, då jag verkligen är livrädd för läkare och psykologer. Så jag har hela tiden sagt "de finns dom som har de värre, låt dom hjälpa dom istället". Men nu tycker hon att de har gått för långt, och jag känner mig bara svagare och svagare, då är de lika bra att få de överstökat! Förhoppningsvis är de ingenting allvarligt, utan mer sånna dippar jag har. Men eftersom de har pågåt i så många år, nästan dagligen så är de inte direkt troligt.
Självklart bygger jag nu upp värsta scenariot, typ att dom ska skicka mig till psykologer (som är de värsta jag vet) och massa sånt. Men jag får väl ta mig samman och bara köra.
Kände att ni kanske ville veta de, eftersom min blogg handlar om min utveckling från sjuk till frisk.
Jag kämpar iallafall på, fast varje dag är jobbig och krävande.
Jag kämpar iallafall på, fast varje dag är jobbig och krävande.
Ang. bloggens framtid.
Hey på er!
Hoppas ni haft en trevlig helg.
Dock har ju min varit åt helvete med mycket ångest för saker jag valt bort OCH på detta fick jag oxå matförgiftning i form av vitlöksbröd. Kände att jag älskade livet just då..
Dock har ju min varit åt helvete med mycket ångest för saker jag valt bort OCH på detta fick jag oxå matförgiftning i form av vitlöksbröd. Kände att jag älskade livet just då..
Så inprincip natten från lördag-söndag vaknade jag varje timme, hade feber och spydde vatten.
Jätte roligt verkligen!
Jätte roligt verkligen!
Men nu har de gått över, så de känns bättre iallafall!
Har dock inte ätit ordentligt sen fredags, så jag har levt på fil och skorpor hela helgen.
Känner mig lite rädd nu att äta mat igen, efter de som hände.. ush o fy, hoppas de inte händer igen bara!
Har dock inte ätit ordentligt sen fredags, så jag har levt på fil och skorpor hela helgen.
Känner mig lite rädd nu att äta mat igen, efter de som hände.. ush o fy, hoppas de inte händer igen bara!
För övrigt så har ja ju varit lägenhetsvakt medans pappi, natasja och alex var i England tors-sön.
Så de var bara jag o bror på 14 år hemma, och hans huliganiska kompis.
I fredags hade jag iallafall med mig Freja hem, så vi hade en mysig dag med promenard i slottskogen, pizza till middag och lite gottis till filmerna vi såg. (Rio och The Lucky One - två riktiga favoriter just nu!!)
Så i lördags åt vi en god frukost (trodde vi!).
Hittade vitlöksbröd i frysen, satt in den i ugnen o sen var de bara att smaska på den.
Men vi båda började må jätte illa efter de, men tänkte inte mera på de.
Utan tänkte mer på att de var för att vi var FÖR mätta.
Men vi båda började må jätte illa efter de, men tänkte inte mera på de.
Utan tänkte mer på att de var för att vi var FÖR mätta.
Aja, tänkte vi och drog iväg till stan.
Där köpte jag en snygg turkosgrön halsduk, ett nattlinne och ett par mysiga tjocka strumpor (som jag är i stort behov utav!!)
Där köpte jag en snygg turkosgrön halsduk, ett nattlinne och ett par mysiga tjocka strumpor (som jag är i stort behov utav!!)
Hittade bror och hans kompis på vägen, så tog sellis med dom hem.
På kvällen så började jag spy vatten ett x antal gånger.
Jätte mysigt o ja trodde att de var magsjuka - vilket jag inte ALLS orkar!
Hade frossa, feber, sov dåligt och spydde halvt upp vatten under natten..
Ush och fy, där kan verkligen allting ta sig!!
La mig tidigt och vaknade 10 timmar senare.
Hade frossa, feber, sov dåligt och spydde halvt upp vatten under natten..
Ush och fy, där kan verkligen allting ta sig!!
La mig tidigt och vaknade 10 timmar senare.
Och på söndag hade jag bara feber.
Så ja, de var nog matförgiftning eller något i den stilen.
Så min dag spenderade jag i soffan - sängen - datan + lite plugg däremellan.
Nu imorse körde pappi mig till skolan, så kom la hit tidigt, vid 8:30 eller nått, lite vääl tidigt men vi hade ont om tid, så de var bara att gilla läget!
Känner mig fortfarade jobbigt svag (blir ju de när man bara käkat fil o skoropr hela helgen).
Så idag ska jag försöka ta mig igenom denna dag, önska mig lycka till för de lär jag behöva!
Känner mig fortfarade jobbigt svag (blir ju de när man bara käkat fil o skoropr hela helgen).
Så idag ska jag försöka ta mig igenom denna dag, önska mig lycka till för de lär jag behöva!
Btw, jag vet inte hur det blir med bloggen i fortsättningen.
Jag tycker livet är ganska trisst, tråkigt och bara allmänt jobbigt, hela tiden.
Jag tycker livet är ganska trisst, tråkigt och bara allmänt jobbigt, hela tiden.
Att andas, leva och bara finnas är smärtsamt.
Jag ska iallafall försöka hålla den så uppdaterad som möjligt, de lovar jag!!
Jag ska iallafall försöka hålla den så uppdaterad som möjligt, de lovar jag!!
Idag - är jag svag
Just nu känner jag mig svag, riktigt riktigt svag.
De känns inte bra, bara jobbigt att finnas och ont att andas.
Att alla ska bry sig om vad just JAG gör, vad JAG gör med MITT liv och MITT mående.
Och sen att trycka ner mig, för saker som inte ens bryr dom.
Det får mig att känna mig riktigt svag och hjälplös.
Jag vill ha hjälp, speciellt när jag känner mig såhär svag och hjälplös.
.
såhär känns det idag.
Har inga krafter att göra någonting nu.
Har du samma problem som jag?
Hur hanterar jag maten när de finns folk jag inte känner/inte känner så bra i närheten?
Detta är ett stort problem för mig, då jag får väldigt svårt att få ro och äta när andra som jag inte känner/inte känner så bra, ser på eller är i närheten. Ibland kan jag stå emot tankarna, koppla bort de och bara gå in för de jag ska göra, dvs äta.
Men ibland blir allting för stark, jag mår illa, vill bara gå därifrån och går hellre hungrig än att gå in och utsätta mig för de som gör mig ont.
Men ibland blir allting för stark, jag mår illa, vill bara gå därifrån och går hellre hungrig än att gå in och utsätta mig för de som gör mig ont.
För att bli av med detta negativa beteende, så försöker jag, så ofta jag kan, utsetta mig för detta. För det är viktigt när man har sånna kraftiga matproblem som mina har blivit nu med tiden.
Och om jag går undan från de jag tycker är jobbigt, blir det bara värre och jag tycker att det är okey att gå undan från de, vilket det inte är!
Och om jag går undan från de jag tycker är jobbigt, blir det bara värre och jag tycker att det är okey att gå undan från de, vilket det inte är!
Så därför utsätter jag mig för detta, dagligen. För att en gång för alla, säga till mig säga att "Det är okey att äta med andra. Inget kommer att hända.".
Så mitt tips till dig som har detta problem, är att utsätta dig så mycket du kan av de du tycker är jobbigt. Börja med 1 gång om dan, och utöka sen till 2-3 gånger om dan.
Lycka till!!
Skev kroppsuppfattning - tankar & tips
Skev kroppsuppfattning
Jag har en såkallad Skev kroppsuppfattning, och haft de under en väldigt lång tid nu. Att ha en skev kroppsuppfattning menas att man ser sig själv på ett annat sätt än vad man egentligen ser ut.
Tex, Du ser dig själv i spegeln. Själv ser du en tjockis, men egentligen har du en normal vikt.
Att se sig själv så är inte personen i sig's fel, utan samhällets och/eller föräldrarna's fel som inte ger barnet självförtroende och kärlek i tidig ålder. Att bara jobba 8-17 varje dag, och bara ha kvalitet's tid med barnen ca 3 timmar per dag och endast 2 dagar i veckan på helger hjälper inte. Barnen ser i mammorna's tidningar redan i tidig ålder på hur tjejer ska se ut. Smala, stora bröst och fast rumpa. Det finns i både bantningstidningar och barnen's leksaker. Specifikt hos flickorna's dockor och barbie's. Flickorna lär sig redan då, att såhär ska en kvinna se ut.
Föräldrarna säger dock inte att detta är fel, utan ser inte problemet förän det för försent.
Då har de tyvärr redan gått alldeles för långt innan föräldrarna hinner märka problemet. Utan det är först när skolan ringer föräldrarna som dom öppnar ögonen och ser problemen.
Det märker inte att deras döttrar/vissa söner äter mindre eller slutat äta helt, eftersom de har haft på skyddlapparna nu alldeles för länge och blundat för problemet.
Då har de tyvärr redan gått alldeles för långt innan föräldrarna hinner märka problemet. Utan det är först när skolan ringer föräldrarna som dom öppnar ögonen och ser problemen.
Det märker inte att deras döttrar/vissa söner äter mindre eller slutat äta helt, eftersom de har haft på skyddlapparna nu alldeles för länge och blundat för problemet.
Och att prata detta med sina barn är inte de lättaste, speciellt inte när de blir tonår och barnen tror att dom kan allt och kan börja äta igen SÅ lätt. Så lätt, som ungdomarna tror att de är att börja äta igen, så svårt är det.
För jag kämpar mot detta, varje dag.
Min skeva kroppsuppfattning började redan på högstadiet. Jag gick på olika dieter periodvis, och gick ner en hel del. Detta utan att någon märkte det. Det ingick i min vardag, att tex inte äta något efter kl 16.
Utan jag drack mig mätt på vatten varje kväll och somnade allting hungrig. Ångesten dränkte jag med vatten och värktabletter. Jag tränade oxå hårt under en kort period, utan någon kontroll. Detta pågick under mina 4 år på högstadiet, utan någon som kollade mig. Utan någon som märkte någonting.
Utan jag drack mig mätt på vatten varje kväll och somnade allting hungrig. Ångesten dränkte jag med vatten och värktabletter. Jag tränade oxå hårt under en kort period, utan någon kontroll. Detta pågick under mina 4 år på högstadiet, utan någon som kollade mig. Utan någon som märkte någonting.
När jag slutade 9an, sommaren 2009 hade jag ett uppehåll under sommarmånaderna. När hösten närmade sig hände de ofattbara i min värld. Min värld rasade samman och jag visste inte vad som hände eller vad jag skulle göra. Tilliten till människor försvann helt och hållet. Då började jag om samma prosidur igen, med att inte äta efter en viss tid. Denna gång efter kl 18. Men detta höll inte länge, då mamma märkte mig ganska snabbt och jag blev satt på hårda och regelbundna måltider.
Det var då det blev en helomvändning för mig, mitt sockerberoende tog fart.
Det var då det blev en helomvändning för mig, mitt sockerberoende tog fart.
Istället för att inte äta någonting, så åt jag istället mer godis än vanligt.
Och jag hade mer ångest än innan, men detta dränka jag med socker.
Och jag hade mer ångest än innan, men detta dränka jag med socker.
Jag sa till mig själv, och ljög till mig själv;
"Detta blir sista gången!" eller "Jag svimmar om jag inte får i mig socker nu!".
Detta problem kämpar jag fortfarande med.
"Detta blir sista gången!" eller "Jag svimmar om jag inte får i mig socker nu!".
Detta problem kämpar jag fortfarande med.
När jag fick lämna mitt helvete på jorden (dvs Ester Mosessons gymnasium) så hoppades jag på att inte detta skulle börja om, men ack så fel jag hade.
Första månaderna på Strömma gick bra, sen gick allt snäpp rent åt helvete rent ut sagt. Ångesten över att äta och fasan att gå upp i vikt är hemsk. De räcker att jag äter en gruka, och så vips så är ångesten där som ett brev på posten. Och allting blev mycket värre när jag flyttade till internatet.
Min sjävdisciplin att inte äta efter kl 18 och bara dränka min ångest och hungerkänslor med vatten blev kortvarigt. Min mamma har fullkoll på att jag äter från och med för 3 år sedan, då allt detta tog sin fart. Hon märkte detta hemma oxå, då jag körde samma procidur hemma. Ringde skolans kurator som jag går hos och hon fick reda på detta. Jag grät, riktigt mycket när mamma hade ringt och berättade de för henne. Har nog aldrig kännt mig så misslyckad som just under de månaderna. En gång i veckan gick jag till henne och dom har stenkoll på mig nu. Jag har också blivit mer medveten om vad jag har för problem, och frågar ofta vänner, som jag ofta äter med, om dom ser någon skildnad. För jag vill inte hamna i den siutvationen igen, aldrig mera.
Min sjävdisciplin att inte äta efter kl 18 och bara dränka min ångest och hungerkänslor med vatten blev kortvarigt. Min mamma har fullkoll på att jag äter från och med för 3 år sedan, då allt detta tog sin fart. Hon märkte detta hemma oxå, då jag körde samma procidur hemma. Ringde skolans kurator som jag går hos och hon fick reda på detta. Jag grät, riktigt mycket när mamma hade ringt och berättade de för henne. Har nog aldrig kännt mig så misslyckad som just under de månaderna. En gång i veckan gick jag till henne och dom har stenkoll på mig nu. Jag har också blivit mer medveten om vad jag har för problem, och frågar ofta vänner, som jag ofta äter med, om dom ser någon skildnad. För jag vill inte hamna i den siutvationen igen, aldrig mera.
Efter allt detta har jag också svårt att acceptera att jag ser ut som jag gör, flera gånger om dagen kollar jag mig i spegeln, och försöker intala mig själv att jag duger, precis som jag är. Men får alltid samma svar tillbaka "jag duger inte.".
Det spelar ingen roll vad folk säger, för jag tycker inte att jag duger. Och ingen kan intala mig att jag är fin som jag är, för det är jag som måste tycka det om mig själv.
Det spelar ingen roll vad folk säger, för jag tycker inte att jag duger. Och ingen kan intala mig att jag är fin som jag är, för det är jag som måste tycka det om mig själv.
Nu, nästan 5 år senare, har jag inte blivit frisk från dessa tankar och har fortfarande en väldigt "skev kroppsuppfattning". Det har blivit bättre, men jag låter det ta tid. För jag har gått runt med dessa tankar alldeles för länge och inte delat detta med någon. Någon.
Mina tips till dig som har samma "skeva kroppsuppfattning" som jag;
LÅT DET TA TID ATT LÄKA - Om det gått så långt som mitt hade, flera år utan att prata med någon, så låt det ta lika lång tid, eller ännu längre innan du kan acceptera dig själv igen.
PRATA MED NÅGON VUXEN - Det blir bara jobbigare om du ska bara runt på alla dessa tankar själv. Det kommer tygna ner dig, och inte dra upp dig som vi vill att de ska. Och de viktigaste av allt, du ska känna dig trygg med personen du väljer.
GE DIG SJÄLV KOMPLIMANGER - Ställ dig framför spegeln, och ös beröm över dig själv. När man har dålig självkänsla/kroppsuppfattning kan man bara komma på dåliga saker med sig själv. Men det är dax att bryta vanan, och få in bra saker i ditt liv!
Beröm dig sig genom tex, "snygg jacka idag! Passar perfekt till dessa jeans!".
Beröm dig sig genom tex, "snygg jacka idag! Passar perfekt till dessa jeans!".
BRYT GAMLA VANOR - Det är dax att bryta de gamla mönstret. Det kan vara smågrejer, tex gå en annan väg till skolan, lyssna på ny musik osv. Eller större grejer. Det är de små detaljerna man märker störst skildnad.
SKÄM BORT DIG SJÄLV - Detta är viktigt, iallafall för min del och kanske för din oxå? Att få skämma bort sig själv, tex ett varmt bad med tända ljus, kvalitet's tid med din bästa vän osv. Detta har hjälpt mig väldigt mycket i min utveckling.
Äta i grupp
Kunna äta med andra.
Ett av mina största sociala problem, att äta i grupp. Tex kompisar som bjuder på middag, grillkvällar, student och bröllops middagar osv, jag klarar verkligen inte av att äta just i såna här tillfällen. Svårt att äta på resturanger är också ett stort problem. Jag känner mig inte bekväm, kallsvettningar, yrsel. Ja, listan kan göras lång. Jag känner mig nästan sjuk, ni vet ”sjukhetskänslan”.
När jag flyttade till Strömma i Januari hade jag väldigt stora problem att äta, speciellt middagar. Jag vet inte varför just middagar, alla var lika hemska. Men middagar var något speciellt. Vi sitter alltid tillsammans i klassen när vi äter. De är trevligt och vi får en speciell klass-känsla. Även fast jag inte åt så bra under några månader, så tycker jag ändå om att vi sitter tillsammans och pratar och har trevligt. Men jag klarar inte av att äta då. Jag åt mycket lite under ett tag, tills både mamma och personalen på skolan märkte de. Mamma ringde min kurator och vi började prata igenom detta. Jag hatar att prata om mat. Speciellt när de blivit så specifikt som då.
Hemma klarar jag av att äta, men då är de bara tex jag, mamma o mormor, eller ja, pappa, syyvmamma och brorsorna. Och om de tex bara är en utav mina kompisar, då klarar jag av de. Men om de blir flera, tex på middagar så blir ja osäker.
Jag vet egentligen inte hur detta har uppstått, jag har aldrig haft sånnahär problem innan. Men de har utvecklats från en svag osäkerhet, till en osäkerhet som sträcker sig över till just detta, att äta tillsammans med andra.
De blir bättre och bättre ju mer jag äter tillsammans med folk, men ibland drar jag mig bara tillbaka o äter inget. De går upp och ner, hela tiden. Innan jag gick på sommarlov åt jag utan problem, tillsammans med andra på skolan. Jag kämpar på, och försöker dag ut och dag in. För att en dag hoppas att de ska släppa.
Så ett tips till er som har samma/liknande problem:
- utsett dig för den situationen som du känner dig osäker i. För om du bara skjuter de undan, så blir de bara svårare och svårare att ta tag i. Och du glider längre och längre från de sociala liv som maten har.
Ungifär sådär känner ja mig när ja har ätit, tjock o fet. Och ju mer som säger att jag inte är tjock, desto mer ångest och "måste gå ner i vikt" känner jag.
Demi-vegetarian
ja vad är de nu för rubrik, Demi-vegetarian?
Jo, såhär ligger de till!
Jo, såhär ligger de till!
Jag har aldrig varit något jätte förtjust i nöt-eller fläskkött.
Och var i 8-halva 9an hel vegetarian.
Och var i 8-halva 9an hel vegetarian.
Jag trivdes bra med de, dock tyckte ja inte om linser/bönor så de blev svårt att vara hel vegetarian då.
Då ja vet att de är mycket hälsosammare att äta vegetarisk tänker ja nu, denna sommaren äta mindre nöt-och fläsk kött och äta mer vegetarisk/vitt-kycklingkött och fisk.
Jag kommer dock inte sluta HELT med att äta kött.
Men jag äter faktist en fräsch sallad än en köttbit och klyftpotatis.
Då ja vet att de är mycket hälsosammare att äta vegetarisk tänker ja nu, denna sommaren äta mindre nöt-och fläsk kött och äta mer vegetarisk/vitt-kycklingkött och fisk.
Jag kommer dock inte sluta HELT med att äta kött.
Men jag äter faktist en fräsch sallad än en köttbit och klyftpotatis.
Så detta ska ja testa nu framöver.
Nu tänker ni säkert "ska hon inte bli frisk från matproblemen först?".
Jo, de ska jag. Men jag känner att jag vill äta mer vegetarisk och hålla i de denna sommaren.
De är mycket fräschare och nyttigare att äta de, plus att nu äter jag bönor och linser utan problem.
Så varför skulle ja inte klara av att vara delvis veg en sommar?
Jag kommer bli frisk, jag känner mig "smalare" när ja äter sallad än en köttbit helt enkelt.
Nu fick ni veta de oxå!
Jo, de ska jag. Men jag känner att jag vill äta mer vegetarisk och hålla i de denna sommaren.
De är mycket fräschare och nyttigare att äta de, plus att nu äter jag bönor och linser utan problem.
Så varför skulle ja inte klara av att vara delvis veg en sommar?
Jag kommer bli frisk, jag känner mig "smalare" när ja äter sallad än en köttbit helt enkelt.
Nu fick ni veta de oxå!
önskan
De enda jag önskar justnu, är att kunna lita på folk till 110 %.
Att inte känna någon oro av att dom kommer säga ut något, att tro att om jag säger något vet hela världen om de.
Att bli bekväm i sånna situationer och inte få någon ångest över vad jag har sagt.
Att bli bekväm i sånna situationer och inte få någon ångest över vad jag har sagt.
Jag vill kunna vara mig själv, med andra och kunna säga vad jag vill, utan att jag ska tycka de är konstigt och måla upp bilder på hur de kommer se ut när alla får reda på de.
Jag önskar, en dag att jag kan lita på folk och inte hålla alla känslor inne.
för jag vet, att dom tankarna skadar mig.
Pressen
Att alltid prestera, och vara på topp - tar på mitt psyke, jag orkar inte.
rädslan
Utan dig är jag totalt vilsen i mig själv.
rädslan att misslyckas är stor.
.
såhär känner jag justnu, total förvirring om vem jag är och vad jag ska göra.
.
Finner inte ord på hur mycket jag saknar honom.
Han var min trygghet och han var hela min värld.
Världens bästa häst, jag saknar min Wässla mest av allt. <3
kärleken är värst.
Att veta, hur jag än gör, så skadar ja mig själv.
Att jag inte kan leva ut mitt liv optimalt, då ja vet att ja inte klarar av att hantera situationer och inte kan bli kär och känna kärlek utan att ja inte känner mig säker.
De stör mig och jag vill verkligen kunna leva ut mitt liv utan problem.
Jag klarar ingenting.
Jag kan inte ta hand om mig själv och kan inte älska någon utan att bli såhär osäker. 
Sök i bloggen