Ingenting är svart eller vitt
Hade en diskussion med en kompis igår om mina matproblem, som jag tänkte skriva ut här nu då de verkar uppfattas av folk att de bara finns Anorexia eller Bulimi som ätstörning. Men de finns oändligt många mer störningar som kan lika tex anorexia men man övertränar inte utan slutar bara äta men tränar normalt.
Jag har lidit av Hetsätning (ingen diagnoserad sådan dock), har dock haft influenser av anorexia genom att först hetsäta och sen inte äta normalt på 2-4 dygn efter och sen hetsäta igen osv men har inte övertränat. I andra perioder har jag haft som bulimi, spytt eller fått kväljningar efter jag ätit något. Har oxå haft dieter under hela min tonår, tex inte äta efter kl 20:00 och sen sänka de till kl 18:00 och höja kraven, fick inte ens dricka ett glas vatten och om jag var hungrig fick jag vänta till nästa morgon med att äta. De var lixom strikt förbjudet för mig att ens röra eller kolla på mat. De har varit en lång process att ta sig igenom alla faser om maten och vilket förhållande jag har till maten. Jag vet att jag inte är ensam om detta problem, utan de finns så många där ute som har problem med förhållandet till maten, träningen och sig själva att de blir problem i slutändan. Dåligt självförtroende, familj & släkt som pressar på en med mat hela tiden och medias skeva bild på en snygg tjej har nog gjort mig till att skapa och bygga upp dessa problem.
Jag skriver detta då jag faktist vill nå ut och säga Ni är inte ensamma. Jag förstår hur ensamt de kan kännas, man har ingen som bryr sig och hur svårt de är att hitta insperation i denna skeva värld vi lever i. Media's bild på tjejer där man ser både revben och höftben och kläder som är så små i storlekarna att man inte ens får in en arm i tröjan. De är svårt då att känna sig riktigt snygg och man inser inte att storleken är liten i just den storleken, utan man ser sig själv bara tjock och stor. Jag kan säga, efter snart 6 års kämpande, att jag fortfarande har svårt att testa jeans då jag tycker de är så hemskt att gå in i omklädningsrummet och så är de så tighta och skinny att man inte ens får dom över låren och höfterna. De är min verkliga skräck när jag handlar jeans, för jag får sån himla ångest efteråt.
De jag vill säga med denna text är att ingenting är svart eller vitt. Man kan inte säga att hetsätning inte är en form av ätstörning. Hetsätning är en blandning av anorexia och bulimi, de finns flera olika ätstörningar som har några delar från anorexia, bulimi eller från båda som ändå klassas som en ätstörning då man inte får ro när man ska äta, utan oroar sig för allt och lite till. Du som inte haft dessa problem, Hållkäften och förstå att de är en stor vardag hos många tonåringar och de är en ständig kamp mot sig själv!
Och till er andra som kämpar:
STAY STRONG
Ikväll är det min tur..
Denna kväll blev helt klart inte som jag tänkt mig. Fick sån sjukt våg av ångestattacker som bombade mig med ord och slog ner mig psykiskt. Låg under täcken och kuddar i sängen i flera timmar, utan att röra en min. De gjorde ont att bara tänka. Nu har allting börjat lugna ner sig och jag har fått somna till tonerna av världens finaste Håkan hellström och fått vakna upp hans fina röst ♥
Ibland vill jag uppnå alla vackra, fina, citat jag ger er. Men ibland måste jag oxå få vara svag och få komma tillbaka ännu starkare.
Att hitta sig själv & bli accepterad för de
När jag gick i år 6-7 hade jag de svårt. Kände mig inte accepterad, folk började förändras, sminkas, bli bitchiga och om man inte var som dom, så var man utstött. Jag har inte alltid blivit accepterad för den jag är, då de endast är utsidan som gälls i yngre tonåren. Jag vet att många där ute har, eller har haft de svårt i yngre tonåren. Jag är lika så. Inte bara pga ångest och depressioner, utan oxå att jag kände mig utanför. Jag kände mig inte bekväm med mig själv, utan ville testa något nytt. Jag gick från själva "rock"-stilen eller vad man ska säga de, och trivdes bra i de. Kände dock att jag fortfarande inte blev accepterad, utan folk snackade fortfarande skit om mig för att jag inte var som dom, ("fjortisstilen" fanns på den tiden..). Jag gick ett steg längre mot "emo"-stilen som alla kallade de då. Jag blev ännu mera utanför, och inte mer accepterad som jag trodde att jag skulle bli, för att jag vågade sticka ut från mängden. För att inte gå strömmen, har jag alltid strävat efter. Att gå min egna väg, om någon säger Ja, så måste jag säga Nej. De blev mer skitsnack och folk skrattade bakom ryggen på mig. Men jag trivdes i det jag var då, den stilen jag hittat som var så olik dom andras. Jag byggde upp en mur runt mig, där alla ord och alla kommentarer som kom på mig, gick tillbaka till dom som sa dom. Jag ville vara stark, och jag var stark. Dock så är jag en känslomänniska, och kan inte hålla inne tårar längre perioder, utan gråter när ingen ser. Oavsett hur stark och utstickande jag såg ut på den tiden, så var de ingen som såg hur det egentligen var längst in i själen. Efter många år, så blev jag accepterad och två sista åren i grundskolan hade jag vänner.
Det jag vill säga med detta inlägg, är att jag vill inte att barn ska ha de som jag had de. När man går i 6-7an, så är det en känslig ålder. Man blir tonåring och märker alla krav hur man ska se ut, hur man ska bete sig och att man ska vara med och röka, festa och dricka varje helg. Jag var så tvärt emot det, och efter många tårar och slit att kunna bli accepterad trotts att jag var annorlunda, så fick jag tillslut vänner. Ge inte upp med er själva, för oavsett hur mycket skit som sägs om dig, så kommer de fatta att de är ingen idè att ge sig på dig, då du inte ändrar på dig!
Två bilder där jag visar, att oavsett vad dom sa om mig så ändrade jag inte mig för 5 öre!
Läran att älska dig själv
Ett av valen man har är livet, är att antingen så lever man fullt ut och kämpar med att vara självsäker och kör gärnet, för man vet att man klarar det. Eller så är man som jag var, försiktig, liten och tillbakadragen. Att vara så är inget bra, då kommer man ingenstanns i världen. Jag vet, de är inte lätt att älska eller acceptera sig själv med alla krav som ställs nu för tiden. Jag är tonåring i dagens samhälle, jag vet hur svåra kraven är och vilka minimum som ställs på ungdomarna. Jag är själv där. Och jag har själv varit i den kristen att jag inte förstår att jag duger precis som jag är. Jag har försökt att svälta mig själv, över tränat osv för att försöka passa in. Nu har jag äntligen förstått, att de är insidan som räknas och inte utsidan.
Men att få ett bra självförtroende och kunna älska sig själv i alla situationer, är inte lätt. Livet är ingen dans på rosor, men du lär dig något nytt hela tiden. De kan ta dagar, månader eller år för en person att acceptera att man duger. De är svårt, men de går! Här får ni tre tips om hur du stärker din självkänsla.
Ett. Stå inte framför spegeln och säg till dig själv alla fel du har. Stå framför spegeln och säg alla BRA sidor du har. Det är somsagt inte utseendet som räknas, utan insidan.
Två. Sluta jämföra dig med andra i din omgivning. Alla människor är unika och ingen är den andra lik. Du kan aldig bli som den du ser upp till.
Tre. Slå tillbaka mot de negativa tankarna. Tvinga fram de positiva-tankarna om dig själv. Säg att du är fin i den klänningen, du ser inte tjock ut och ingen kommer glo ut dig.
Lycka till!
Ge aldrig upp, lev ditt liv som du vill att det ska vara. Och strunta i alla känslor & bara finns.
Jag vet hur det känns att må riktigt dåligt. Att de känns som varenda ben i kroppen ska gå sönder så fort man rör sig eller byter ställning i sängen. Jag vet smärtan som pumpas ut och orden som bombaderas med elaka kommentarer som "du är för fet, du klarar inte detta" eller "du vågar inte.. haha". Säg inte att jag inte vet hur DU känner, för jag ver exakt den känslan. Just den känslan har jag kämpat mot i 5 år, dag ut och dag in.
MEN
Det jag har lärt mig är att de inte blir bättre av att strunta i utbildningen, strunta i livet totalt och bara ligga inlåst i sitt rum och tycka allmänt synd om mig själv. Det har en motsatt effekt och gör att det bara blir värre, så mycket värre.
ATT
istället gå ut, kämpa mot dig själv och bevisa för dig själv, en gång för alla, ATT JAG KLARADE DET. Den känslan är så obeskrivligt skön och man känner sig så mycket starkare än alla andra runt omkring. Du växer som person och blir så mycket starkare nästa gång smärtan slår till.
Tänk på det!
Btw, Det är helt okey att gråta, men för att bli starkare måste du oxå våga kämpa emot och visa att du faktist inte vill leva ditt liv som ledsen och deppig.
Liten och svag, Starkare än någonsin.
De senaste dagarna har jag verkligen kännt mig liten och svag, inget värde osv. Mitt humör har gått från toppen till botten på några sekunder. Men livet är en bergodalbana, de är väl bara att acceptera. Istället för att ha en plan B, eller komma "snabbt" in på banan igen gjorde jag som jag skrev i ett inlägg för några veckor sedan.
"Vara svag några dygn för att sedan komma tillbaka starkare än nådonsin".
Som jag skrev i de inlägget, så måste man få falla ur sitt liv, vara liten och svag några dygn innan man siktar på att bygga upp sig igen, starkare än någonsin. Jag har varit liten, svag och tillbakadragen sen torsdags. Vill inte ta någon större plats eller visa mig stark. Tillbringat min helg i lugna Sala tillsammans med Fanny, hennes lilla chihuaua Evita och inneboendet Tobias. De var just det jag behövde, en helg där jag inte är hemma, umgås med fina människor och få uppleva något annat. Nu känner jag mig redo att bygga upp mig igen, denna gång långsamt.
Har du samma problem som jag?
Hur hanterar jag maten när de finns folk jag inte känner/inte känner så bra i närheten?
Detta är ett stort problem för mig, då jag får väldigt svårt att få ro och äta när andra som jag inte känner/inte känner så bra, ser på eller är i närheten. Ibland kan jag stå emot tankarna, koppla bort de och bara gå in för de jag ska göra, dvs äta.
Men ibland blir allting för stark, jag mår illa, vill bara gå därifrån och går hellre hungrig än att gå in och utsätta mig för de som gör mig ont.
För att bli av med detta negativa beteende, så försöker jag, så ofta jag kan, utsetta mig för detta. För det är viktigt när man har sånna kraftiga matproblem som mina har blivit nu med tiden.
Och om jag går undan från de jag tycker är jobbigt, blir det bara värre och jag tycker att det är okey att gå undan från de, vilket det inte är!
Så därför utsätter jag mig för detta, dagligen. För att en gång för alla, säga till mig säga att "Det är okey att äta med andra. Inget kommer att hända.".
Så mitt tips till dig som har detta problem, är att utsätta dig så mycket du kan av de du tycker är jobbigt. Börja med 1 gång om dan, och utöka sen till 2-3 gånger om dan.
Lycka till!!
Äta i grupp
Kunna äta med andra.
Ett av mina största sociala problem, att äta i grupp. Tex kompisar som bjuder på middag, grillkvällar, student och bröllops middagar osv, jag klarar verkligen inte av att äta just i såna här tillfällen. Svårt att äta på resturanger är också ett stort problem. Jag känner mig inte bekväm, kallsvettningar, yrsel. Ja, listan kan göras lång. Jag känner mig nästan sjuk, ni vet ”sjukhetskänslan”.
När jag flyttade till Strömma i Januari hade jag väldigt stora problem att äta, speciellt middagar. Jag vet inte varför just middagar, alla var lika hemska. Men middagar var något speciellt. Vi sitter alltid tillsammans i klassen när vi äter. De är trevligt och vi får en speciell klass-känsla. Även fast jag inte åt så bra under några månader, så tycker jag ändå om att vi sitter tillsammans och pratar och har trevligt. Men jag klarar inte av att äta då. Jag åt mycket lite under ett tag, tills både mamma och personalen på skolan märkte de. Mamma ringde min kurator och vi började prata igenom detta. Jag hatar att prata om mat. Speciellt när de blivit så specifikt som då.
Hemma klarar jag av att äta, men då är de bara tex jag, mamma o mormor, eller ja, pappa, syyvmamma och brorsorna. Och om de tex bara är en utav mina kompisar, då klarar jag av de. Men om de blir flera, tex på middagar så blir ja osäker.
Jag vet egentligen inte hur detta har uppstått, jag har aldrig haft sånnahär problem innan. Men de har utvecklats från en svag osäkerhet, till en osäkerhet som sträcker sig över till just detta, att äta tillsammans med andra.
De blir bättre och bättre ju mer jag äter tillsammans med folk, men ibland drar jag mig bara tillbaka o äter inget. De går upp och ner, hela tiden. Innan jag gick på sommarlov åt jag utan problem, tillsammans med andra på skolan. Jag kämpar på, och försöker dag ut och dag in. För att en dag hoppas att de ska släppa.
Så ett tips till er som har samma/liknande problem:
- utsett dig för den situationen som du känner dig osäker i. För om du bara skjuter de undan, så blir de bara svårare och svårare att ta tag i. Och du glider längre och längre från de sociala liv som maten har.
Ungifär sådär känner ja mig när ja har ätit, tjock o fet. Och ju mer som säger att jag inte är tjock, desto mer ångest och "måste gå ner i vikt" känner jag.
Tips för att äta bättre
Nu tänkte ja ge lite tips för vad man kan göra för att få bättre aptit.
Detta är de sättet jag använder, för att få i mig mat när ja mår dåligt o inte har ngn matlust.
1. Testa något nytt:
- Detta gör jag väldigt ofta. Jag letar efter olika recept på internet på olika maträtter/nyttiga efterätter som jag har märkt att jag äter bättre när de är något nytt.
2. Ät alltid något vid lunch/middag:
- Jag äter inte när jag mår dåligt, så är de bara. Jag har dock kommit överrens med min kurator att, även om jag mår dåligt så måste jag alltid äta något. Och jag vet att de blir inte bättre bara för att jag inte äter. Så jag äter alltid något under varje måltid. De kan tex vara en bit morot, bara jag äter upp den!
3. Ät regelbundet:
- småät inte, utan ät regelbundet. Du behöver inte äta mycket, du kan äta lite men ofta istället om du känner att du inte orkar äta mycket. Bara de blir regenbundet tex var 3e timme, och småät absolut inte!
4. Frukt:
- Ät 2-3 mellanmål om dagen. Ta då gärna en frukt mellan måltiderna frukost/lunch , lunch/middag eller middag/kvällsmat. För mig fungerar de.
______________________________________________________________________________________________
Hoppas ni fick lite mer insperation av mig!
puss!
Sök i bloggen