"Annorlunda är fel.." eller?
I dagens samhälle är de svårt att våga sticka ut, vara annorlunda och gå sin egna väg. Den hårda vägen fick jag erfara när jag gick i högstadiet. Till en början var jag mycket ensam, skolan hade omordaniserat olika grupper så vi blev splittrade i femman och uppdelade med olika klasser. Det var nog där allting började, nu skulle man börja passa in och bli accepterad av dom andra man inte kände. Jag hade ridit i ca 5-6 år innan detta hände och hästar var de ända i min värld. Medans andra festade, drack och tjuvrökte och tyckte de var hur coolt som helst, så stod jag i stallet, umgicks med mina hästvänner, red lektioner och mockade skit. Det var knappt någon som red i min klass, eller hade ett sånt stort hästintresse som jag hade. Mina dagar tillbringade jag i stallet och framför datorn där jag hade mina vänner, via stallet.se. Folket i klassen såg att jag inte var som dom, och vad gör människor när de mäker att något är annorlunda? Jo man fryser ut, mobbar ut och snackar skit om just den ensamma personen. Jag vet hur hemskt det är, för jag har själv varit med om detta.
Men jag ville inte ge upp. Det var hästar jag tyckte om, jag tyckte/tycker inte om att festa, dricka sig full och tjuvröka, för det tycker inte jag är coolt. Man bara sabbar för sig själv, det visar bara hur svag du är själv som inte kan stå upp för dig själv, utan du måste göra exakt samma sak som alla andra för annars får du inte vara med. Visst jag kan hålla med att de är inte roligt att vara själv, men du ska göra de du tycker är kul. Inte för att dina såkallade "kompisar" tycker de är kul och tycker dom är coola.
Jag stod ofta själv utanför klassrummen, gick själv till skolan under flera år och var själv. Jag hade också en annorlunda stil, medans de andra var "fjortisar", drack sig fulla och tjuvrökte så gick jag motsatsen. Jag började med något nytt, något som ingen annan på skolan gjorde. Jag började klä mig svart, som mer och mer gick över i svart, jag lyssnade mycket (lyssnar fortfarande) på rockmusik, screamo, emo-musik och punk. Mitt favoritband var helt klart My Chemical Romance. Jag gick helt emot de som de andra strävade efter, att vara så lika som de coola brudarna/pojkarna i skolan.
Till en början var det ingen som brydde sig, de dök upp kommentarer hit och dit men inget stort. Men ju lägre tiden gick så börjades de snacka, "varför gick hon emot oss? Vi är ju så mycket coolare än henne, hon passar inte in!" och den psykiska mobbningen började med utfrysning och skitsnacket. När jag var i skolan, intalade jag mig själv att vara stark, visa dig inte svag utan fortsätt vara stark, starkare än någonsin! Jag började dra mer och mer på gränserna, min stil blev mer och mer svart, färgade håret svart, lyssnade ännu mer på screamo, emo och punk-musik och jag fick mycket insperation från japanska stilar, Gothic lolita, Punk lolita och vissa delar av Sweet lolita. Jag ville tänja på gränserna hos skitsnackarna, även fast jag innerst inne grät mig till söms varje natt och tyckte livet var jobbigt. Men jag hade mina vänner på internet (som var likadana som mig, lika annorlunda och unika). Och så hade jag stallet, där jag tillbringade många timmar per dag. Stallet var min fristad, där kunde jag vara mig själv och umgås med både vuxna, vänner och hästar som accepterade mig oavsett.
Jag ifrågasatte mig själv flera gånger "varför gör jag detta? Varför kan jag inte vara som alla andra? Bara smälta in i gruppen." För de är påfrästande psykiskt att sticka ut i dagens samhälle. Alla ska vara så smala, vackra och ha finaste leendet. Punk-rock-kulturen i Sverige anses som en "lägre kategori" i accepterhets-skalan. Ju kortare kjolar med nakna ben, ju blondare hår du har och ju horigare du ser ut, ju mer accepterad blir du. Det är hemskt att säga detta, men de är sant. Man blir mer accepterad om man ser ut på ett visst sätt, om man klär sig svart, lyssnar på punk-rock-screamo-musik så är man helt plötsligt inte lika mycket värd som människa. Det är hemskt, så jäkla hemskt att säga detta men de är sant. De är precis så vårt samhälle fungerar. Ibland kan man inte blunda för verkligheten, ibland måste man bemöta den. Tycker ni detta är rätt? Alla har lika rätt oavsett vad för väg i livet man väljer!
Jag fick känna på detta, jag var inte lika accepterad pga den klädstilen jag valde. I början hade tillomed min egna familj och släkt svårt att förstå varför jag klädde mig som jag gjorde. Om inte min familj kunde acceptera hur jag ville se ut, hur ska då min klass säga? Är de det att man går emot normen att "såhär ska du vara"? Jag har aldrig velat vara som alla andra. När andra tjejer i min klass älskade shopping och att handla kläder i mellanstadiet, fick min mor dra mig till stan för att köpa lite kläder. Och de hände ungifär en gång i halvåret. Jag har aldrig velat vara som alla andra, varför vara som alla andra när jag kan vara som jag vill? Jag vill vara som jag vill, inte vara blond, sockersöt i rosa klänningar eller ha små silverglittriga sandaler. Jag vill ha svart hår, svarta klänningar med svart spets & nitar och färgglada Converse. Detta gjorde nog många förbannade. För i djurriket när något djur beter sig olikt de övriga djuren, så fryser de ut de annorlunda djuret. Människor gör precis likadant. Människor är djur. Men jag stod emot alla, för det var detta jag ville. Ingen skulle få bestämma vad jag ville! Jag stod på mig, tillsammans med mina annorlunda-internet-vänner och jag vann emot dom. Tillslut efter lite mer än 2 års kämpande så orkade de inte hålla på längre. De visste att jag blev bara värre och värre, och jag stod på mig. För jag ville inte vara som dom. Jag blev tillslut accepterad och fick vänner i slutet av åttan och till slutet av nian. Jag vann över dom!
Det är först nu i efterhand som jag funderar över, hur jag verkligen orkade? Jag var helt ensam, endast mina vänner på andra delen av sverige hade jag som stöd. Men jag klarade de, och jag är så jäkla stolt över mig själv! När YOHIO dök upp förra året med dunder och brak, och berättade vad han hade varit med om så kände jag igen mig. Han var annorlunda och han mobbar vi ut. Men han stod också på sig och kolla hur han blev nu? Nu älskar små barn honom! Han för ett budskap om att vara annorlunda och man ska vara precis så man vill, man är lika mycket människa för de.
Detta var min historia om hur jag kände under den värsta tiden under grundskolan. Vad tycker du? Tycker du de är rätt att man fryser ut någon som inte passar in? Är inte alla lika unika? Och du som mobbar, och läst denna text: Tänk att de kan gå så långt som självmord. Kan du ha de på ditt samvete att du har fått en annan människa att ta livet av sig?
BTW, detta är bilder på mig under åren 2007-2011!
Sök i bloggen