Hur mycket min själ har fått ta skit, hur många vänner jag har förlorat och hur många gånger jag sagt att jag inte vill leva mer, har jag alltid bevisat motsattsen och kämpat emot tankar och ord som klöser i mig och ger mig sår och ärr. Denna dag ska inte få slå ut mig, för jag ligger ner en stund, ställer mig upp igen och kämpar mig igenom allting en gång till!

 

När jag gick i år 6-7 hade jag de svårt. Kände mig inte accepterad, folk började förändras, sminkas, bli bitchiga och om man inte var som dom, så var man utstött. Jag har inte alltid blivit accepterad för den jag är, då de endast är utsidan som gälls i yngre tonåren. Jag vet att många där ute har, eller har haft de svårt i yngre tonåren. Jag är lika så. Inte bara pga ångest och depressioner, utan oxå att jag kände mig utanför. Jag kände mig inte bekväm med mig själv, utan ville testa något nytt. Jag gick från själva "rock"-stilen eller vad man ska säga de, och trivdes bra i de. Kände dock att jag fortfarande inte blev accepterad, utan folk snackade fortfarande skit om mig för att jag inte var som dom, ("fjortisstilen" fanns på den tiden..). Jag gick ett steg längre mot "emo"-stilen som alla kallade de då. Jag blev ännu mera utanför, och inte mer accepterad som jag trodde att jag skulle bli, för att jag vågade sticka ut från mängden. För att inte gå strömmen, har jag alltid strävat efter. Att gå min egna väg, om någon säger Ja, så måste jag säga Nej. De blev mer skitsnack och folk skrattade bakom ryggen på mig. Men jag trivdes i det jag var då, den stilen jag hittat som var så olik dom andras. Jag byggde upp en mur runt mig, där alla ord och alla kommentarer som kom på mig, gick tillbaka till dom som sa dom. Jag ville vara stark, och jag var stark. Dock så är jag en känslomänniska, och kan inte hålla inne tårar längre perioder, utan gråter när ingen ser. Oavsett hur stark och utstickande jag såg ut på den tiden, så var de ingen som såg hur det egentligen var längst in i själen. Efter många år, så blev jag accepterad och två sista åren i grundskolan hade jag vänner. 

Det jag vill säga med detta inlägg, är att jag vill inte att barn ska ha de som jag had de. När man går i 6-7an, så är det en känslig ålder. Man blir tonåring och märker alla krav hur man ska se ut, hur man ska bete sig och att man ska vara med och röka, festa och dricka varje helg. Jag var så tvärt emot det, och efter många tårar och slit att kunna bli accepterad trotts att jag var annorlunda, så fick jag tillslut vänner. Ge inte upp med er själva, för oavsett hur mycket skit som sägs om dig, så kommer de fatta att de är ingen idè att ge sig på dig, då du inte ändrar på dig!