"Detta kapitel ska oavbrutet bara handla om han som fick mig att leva upp, gång på gång.Wesley - mannen i mitt liv.

Jag vet inte hur jag sa börja. Ni vet redan lite bakrund om honom. Han var den jag levde för under de 2 mörkaste åren av mitt liv. Det var verkligen hemskt under den tiden. Jag mådde soppas dåligt att det var nära att jag gav upp helt, ni fattar vad jag menar. Jag ville inte finnas mera och bara låta nån döda mig så jag slapp leva i de helvetet jag kände. Jag gick då sista året i 9an, våren 2009, då jag märkte att det blev bara sämre och sämre för var dag som gick. Jag kunde inte prata med någon. Jag litade inte på någon, inte ens bästa vännen. Jag var som i en bubbla, helt okontaktbar när det gällde dessa frågor. Dessa två åren blev allting bara svart, jag såg allting svart. Ingenting var kul, mitt liv gick i bitar. Jag pratade inte med någon, då jag hade den perioden då jag verkligen hatade kuratorer. Men jag hade min Wässla, min största kärlek. Han kunde jag lita på, och han lyssnade, hela tiden. Trotts att han är en häst var han den enda trösten under dessa två år. Dessa år var vintern 2008/2009 till våren 2011, då jag tog tag i mitt liv!

Jag ångrar inte en dag, den dagen jag blev skötare på Wässlan (4 Januari) var en av de bästa valen jag gjort på länge. Första veckorna var jag mest bara glad att jag hade en sköthäst, att jag var som alla andra i stallet. Jag hade fått en häst som jag skulle ta hand om! Denna tid, första månaderna, kände jag att det var mer än så. Han var mer än min sköthäst, han var min vän. Som senare skulle bli en av mina bästa vänner (trotts att han är en häst). Detta förstod jag dock försent. Jag skulle utnyttjat varenda sekund med honom, men jag tog honom för givet. Att han aldrig skulle vara sjuk utan alltid skulle finnas hos mig, som om han var en robbot. Men jag förstod de sen, första gången han hade allvarlig kolik att han var inte sån. Han var en varelse av kött och blod, precis som jag. Efter den sjukan han hade då (hade då varit skötare några månader) tog jag honom aldrig mera för givet att han aldrig skulle vara frisk hela tiden, som en robbot.

Under våra 3 år 5 månader och 16 dagar jag hade honom så tog jag aldrig ,er honom för givet. Han var min vän, och jag ångrar aldrig den kontakten vi fick. Den var speciell och kommer alltid vara det. Han var så snäll, så speciell och kommer aldrig glömma honom, han var den enda som lyssna, förstod och tröstade mig i dessa stunder. När vi skildes åt, grät jag inte. Jag hade nästan trott till 100 % att jag skulle bryta ihop. Konstigt nog är det inte så. Jag har inte gråtit en enda gång tror ja (förutom dom två sista veckorna). Jag vet egentligen att han kommer minnas mig, även om vi är långt ifrån varandra så har vi något speciellt som ingen annan gångonsin kommer få uppleva med honom. Vi byggde upp varanda, och det gjorde han till den människan jag är idag.

Jag vet också att han minns mig, en dag i sommarhagen 2011 ropade jag på honom, och han kom halvttravande mot mig som en liten matglad ponny. Vi hade inte setts på flera veckor då, utan det var första gången. Och han kommer halvttravande emot mig. Det värme mitt hjärta otroligt mycket. Ett tecken på att han inte glömt mig.

Tack återigen, mitt hjärta. Jag älskar dig, de vet du.
Nu och föralltid. <3"