Mina år på min gamla skola, tankar osv.
Jag var hackkycklingen, av lärarna och personalen. UTOM EN.

Berättar också om tryggheten och kärleken till klassen, som kluvde mig i bitar när jag bestämde mig för att byta skola.

______________________________________________________________________________________________________________________

Ester Mosessons Gymnasium Hösten 2009 till Sommaren 2011

Detta är ett val jag aldrig kommer glömma. Kan nog säga att mitt val till Ester Mosessons Gymnasium har varit ett av mina värsta och bästa val i mitt ännu 18 åriga liv. Valet till Strömma ändrade min livsbild helt och hållet, på ett bra sätt och allting blev plötsligt så mycket bättre.

Detta är en kort förklaring till varför jag bytte skola helt och hållet, min livsbild av mitt liv fanns inte. Jag såg endast mörker, ingen tecken på ljus överhuvudtaget. Och ändå skriver jag att de var ett av mina bästa också. Då kanske ni undrar hur de ligger till. För man kan väl inte ha gjort sitt bästa och värsta val i ett? De ska ja berätta nu.

Jag börjar med de possitiva, det bästa med mitt val som 15-åring. Jag hade ingen bild av mitt framtida liv. Verken vad jag ville bli eller vad jag ville syssla med efter skolan. Men en sak har jag alltid vetat, ända sen jag var 5 år. Jag ska syssla med djur, det är något jag inte kan leva utan. Mitt liv utan djur är inte mitt liv, det är någon annans liv. Jag har haft ganska lite djur egentligen, en hund (Cavalier king charles spaniel, "Vicke"), en Hamster ("Melizza"), en Salamander("Sally") och massvis med fiskar! Riktiga djurälskare sägs ha massvis med djur, men inte jag. Jag har haft två sköthästar (Wesley & Magnum), de är de närmaste av egen häst jag har fått chansen att få. Om jag ska få chansen att få en egen häst så får jag köpa en själv. Så har de varit under hela min uppväxt.

Men under mitt första gymnasieval så valde jag något som inte ens fanns i min världsbild, ett bagerigymnasium. Visst, jag tyckte om att baka och skapa. Men aldrig att jag skulle kunna jobba med detta! Detta är något jag aldrig egentligen ångrade, då jag trivdes så sjukt bra med min klass! Dock inte med lärarna, och de är de som avgör ganska mycket av mina betyg. Första året var bra, jag trivdes till tusen hela tiden. I tvåan blev allting så mycket värre. Jag visste egentligen redan från början att jag inte ville jobba med detta, att detta inte var jag. Detta skulle aldrig ja kunna se mig som. Michella Molander, som bagare? Nej, aldrig i mitt liv! Och det fick sina koncekvenser.

Första veckan i tvåan märktes de direkt att jag inte hörde hemma i denna del av världen. Jag kände mig utanför första veckan i skolan, som ingen tyckte om mig eller älskade mig överhuvudtaget. Jag började må sämre och sämre, allting runt omkring mig påverkades. Och ju mer tiden gick, ju mer visste jag att detta inte var jag. Detta skulle aldrig bli jag.

Jag började också må ännu sämre under hösten 2010. Detta påverkade mina två sista terminer i tvåan. Lärarna slussade mig mellan mina mentorer, skolans rektor, kurator och SYV. Detta påverkade mitt trasiga psyke ännu mera. Lärarna såg hur jag mådde, dom sa de till mig flera gånger. De som stör mig nu i efterhand är att dom alrig gjorde något åt det. Jag fick slussas mellan dessa människor, fram och tillbaka. Som en leksak. Jag var söndrig nog som de var, och nu blev det inte direkt bättre.

Jag hade tid hos kuatorn, en gång i veckan i några veckor. Men sen struntade jag gå till henne. Då jag senare märkte att det blev bara sämre när jag gick till henne. Jag slutade gå, mådde bättre i några veckor innan allt tog fart igen. Denna gången vägrade ja gå till kuratorn. Istället gick ja till SYV, som egentligen inte är utbildad att prata sånthär med elever. Hon räddade mitt liv, under de halvåret jag hade kvar på Ester.

Hon var den enda, i hela världen, som förstod mig. Kuratorn sa att allting var mitt fel, allting med "anonym" och jag kände albsolut inte mig trygg med henne. Men med SYV passade pusselbitarna perfekt ihop! Hon lyssnade på mig, vi pratade, valde skola och jag gick till henne så ofta jag mådde dåligt. T.om lärarna skickade mig dit då som såg att jag mådde dåligt. Veckan innan min första praktik, Jerkstrands Konditori, valde jag skola. Hästhållning på Strömma Naturbruksgymnasium.

Från Februari till Mars 2011 så fick jag ha min första praktik, på Jerkstrands Konditori i Slakthuset i Göteborg. Platsen där jag blev accepterad som den jag är.

Jag älskade verkligen att praktisera på Jerkstrands Konditori i 8 veckor. Dom trivdes med mig och jag trivdes med dom! Under de 8 veckorna jag fick chansen att praktisera där , lärde jag mig så mycket nytt. Sammtidigt som jag hade så kul, fick jag också mycket arbetserfarenhet. Dom 8 veckorna i februari-mars gick i rasande fart. Från att vara nervös inför sin allra första RIKTIGA praktikplats, till att trivas så bra att jag inte ville gå därifrån när veckorna var över. Man kan helt enkelt säga att jag övertrivdes!

I Mars 2011 började skolan igen, ångesten och pressen kom tillbaka. Och jag började må sämre. Hade mera ångestattacker och panikattacker, och blev utkastad från bageriet/konditoriet gång på gång. Lärarna kastade skit på mig, skit som inte ens jag hade gjort. Jag var så trött på allt att jag struntade i att gå till de praktiska jag hade med just den konditoriläraren/chokladläraren. Hon sa att allting var mitt fel, jag fick skit. Hela tiden. Efter varje konditori-choklad lektion kände jag mig värdelös, och totalt mör psykiskt efter alla dessa påhopp jag fick. Jag fick inte beröm en enda gång, allting jag gjorde var bara fel. Även fast andra lärare tyckte de var bra de ja hade gjort, så förnedrade hon mig nästintill. Ingen i klassen tyckte om henne, jag var hennes hackkyckling. Helt klart.

Läraren, som också var min mentor, märkte ju att ja inte gick på hennes lektioner, märkte detta och vi hade ett möte. Jag, min mamma, rektorn, SYV och min mentor. De var alla mot mig, tyckte jag. Att jag tänkte byta skola, berättade jag inte för min mamma då jag har väldigt svårt att lita på folk. Och ja, även min mamma. Jag säger mycket till min mamma, men inte de som ligger närmast hjärtat. De håller jag helst för mig själv. Högst att kuratorn får veta de.
Men jag tog mig igenom mötet, med nöd och näppe. Var totalt slut i psyket den dagen, kan jag meddela. Men mamma hade nu fått reda på de. Och vi hade löst ut mina problem, med att skicka mig på de praktiska till, just de, JERKSTRANDS KONDIRORI! Jag var nästintill helt till mig, att jag skulle få tillbringa min sista tid på Ester, 3 dagar i veckan, hos Jerkstrands. De hade jag inte trott för 5 öre!

Min bagerilärare ringde så fort han kunde till cheferna på Jerkstrands, och dom ville mer än gärna ha tillbaka mig dom sista veckorna på terminen. Den 15 April, efter påsklovet, fick jag komma tillbaka till Jerkstrands 3 dagar i veckan, ons-fre för att ha de praktiska hos dom.

Jag var en dag på varje avdelning (oftast), en dag hos bagarna, en dag i konditoriet och en dag i kallköket. Men allra bäst trivdes jag i bageriet, där jag var ensam tjej med massa härliga gamlingar (om man får säga så?) och deras tycken om tjejer. Haha! Riktigt roligt att höra. Så man fick lära sig att stå på sig där kan jag säga. Vilket är en bra lärdom för mig som lätt tar åt mig. Min tid på Jerkstrands Konditori slutade 8 Juni 2011. Och de nervös kom, betygen satts. Min handledare, Dick, som jobbade i Konditoriet satt betygen. Och jag fick MVG i ALLA KATEGORIER hos dom! Fatta att jag gick hem, med stolta betyg att jag LYCKADES få MVG i bageri och konditorit på praktiken. Lyckan var överväldigad då jag lämnade in lapparna till min bageri och konditorilärare. Jag fick G eller VG i bageri efter de, och min konditorilärare, som knappt ville sätta ett G på mig, fick så väl sätta ett G ändå när ja kom tillbaka med sånna härliga betyg och omdömen från praktiken. De kändes så jädrans gött att bara sätta upp domdär betygen i näsan på häxan som förnedrat mig så många gånger och bevisat att "JAG KAN OCKSÅ!". Jag bevisade, alla som hade tvivlat, att jag visst kan. De levde jag länge på. Dock så satt hon ändå ett IG på mig, i ämnet livsmedelskunskap B, men de struntade jag helt i. För på Strömma behövde jag inte ha G i livsmedelskunskap för att komma in.

Den 10 Juni 2011 kom dagen, jag väntat på så länge. Dagen då jag äntligen skulle få lämna mitt helvete på jorden. Men dock lämna kvar en liten del av tryggheten. De var en kluven känsla när jag klev in, en sista gång, på skolan. Jag skulle komma bort från mitt helvete på jorden, men ändå skulle min trygghet med klassen, som jag tillbringat så många bra dagar med försvinna och jag skulle stå ensam kvar. Utan att tillhöra någon skola alls. Och inte ha den tryggheten att "jag har min klass, dom finns alltid för mig, oavsett". Jag älskade min klass på Ester, dom gjorde så jag orkade ett år till. Dom hade verkligen varit med mig när de var som värst. Även fast de kanske inte märktes, så har klass LPB alltid varit där, som ett stöd. Bara att vara i närheten av dom, gjorde mig stark och stabil. Balanserad i sinnet. Jag minns känslan, jag minns hur tankarna skar djupa sår i mig, och hur den kluvna känslan delade mig, som en vattenmelon. Ena jag ville iväg, bort, medans den annars sa "stanna kvar i tryggheten. Du är trygg där!". Men jag hade gjort mitt val. Nu fick jag fullfölja de också. Efter mycket kramade av alla, och mycket tröst och stöd från dom, lämnade jag min klass. Tryggheten. Kärleken. Och minnerna. Bakom mig.

Deras student!