Skev kroppsuppfattning - tankar & tips

Skev kroppsuppfattning

 

Jag har en såkallad Skev kroppsuppfattning, och haft de under en väldigt lång tid nu. Att ha en skev kroppsuppfattning menas att man ser sig själv på ett annat sätt än vad man egentligen ser ut.

 

Tex, Du ser dig själv i spegeln. Själv ser du en tjockis, men egentligen har du en normal vikt.

 

Att se sig själv så är inte personen i sig's fel, utan samhällets och/eller föräldrarna's fel som inte ger barnet självförtroende och kärlek i tidig ålder. Att bara jobba 8-17 varje dag, och bara ha kvalitet's tid med barnen ca 3 timmar per dag och endast 2 dagar i veckan på helger hjälper inte. Barnen ser i mammorna's tidningar redan i tidig ålder på hur tjejer ska se ut. Smala, stora bröst och fast rumpa. Det finns i både bantningstidningar och barnen's leksaker. Specifikt hos flickorna's dockor och barbie's. Flickorna lär sig redan då, att såhär ska en kvinna se ut.

Föräldrarna säger dock inte att detta är fel, utan ser inte problemet förän det för försent.
Då har de tyvärr redan gått alldeles för långt innan föräldrarna hinner märka problemet. Utan det är först när skolan ringer föräldrarna som dom öppnar ögonen och ser problemen.
Det märker inte att deras döttrar/vissa söner äter mindre eller slutat äta helt, eftersom de har haft på skyddlapparna nu alldeles för länge och blundat för problemet.

Och att prata detta med sina barn är inte de lättaste, speciellt inte när de blir tonår och barnen tror att dom kan allt och kan börja äta igen SÅ lätt. Så lätt, som ungdomarna tror att de är att börja äta igen, så svårt är det.

För jag kämpar mot detta, varje dag.

 

Min skeva kroppsuppfattning började redan på högstadiet. Jag gick på olika dieter periodvis, och gick ner en hel del. Detta utan att någon märkte det. Det ingick i min vardag, att tex inte äta något efter kl 16.
Utan jag drack mig mätt på vatten varje kväll och somnade allting hungrig. Ångesten dränkte jag med vatten och värktabletter. Jag tränade oxå hårt under en kort period, utan någon kontroll. Detta pågick under mina 4 år på högstadiet, utan någon som kollade mig. Utan någon som märkte någonting.

 

När jag slutade 9an, sommaren 2009 hade jag ett uppehåll under sommarmånaderna. När hösten närmade sig hände de ofattbara i min värld. Min värld rasade samman och jag visste inte vad som hände eller vad jag skulle göra. Tilliten till människor försvann helt och hållet. Då började jag om samma prosidur igen, med att inte äta efter en viss tid. Denna gång efter kl 18. Men detta höll inte länge, då mamma märkte mig ganska snabbt och jag blev satt på hårda och regelbundna måltider.
Det var då det blev en helomvändning för mig, mitt sockerberoende tog fart.

Istället för att inte äta någonting, så åt jag istället mer godis än vanligt.
Och jag hade mer ångest än innan, men detta dränka jag med socker.

Jag sa till mig själv, och ljög till mig själv;
"Detta blir sista gången!" eller "Jag svimmar om jag inte får i mig socker nu!".
Detta problem kämpar jag fortfarande med.

 

När jag fick lämna mitt helvete på jorden (dvs Ester Mosessons gymnasium) så hoppades jag på att inte detta skulle börja om, men ack så fel jag hade.

Första månaderna på Strömma gick bra, sen gick allt snäpp rent åt helvete rent ut sagt. Ångesten över att äta och fasan att gå upp i vikt är hemsk. De räcker att jag äter en gruka, och så vips så är ångesten där som ett brev på posten. Och allting blev mycket värre när jag flyttade till internatet.
Min sjävdisciplin att inte äta efter kl 18 och bara dränka min ångest och hungerkänslor med vatten blev kortvarigt. Min mamma har fullkoll på att jag äter från och med för 3 år sedan, då allt detta tog sin fart. Hon märkte detta hemma oxå, då jag körde samma procidur hemma. Ringde skolans kurator som jag går hos och hon fick reda på detta. Jag grät, riktigt mycket när mamma hade ringt och berättade de för henne. Har nog aldrig kännt mig så misslyckad som just under de månaderna. En gång i veckan gick jag till henne och dom har stenkoll på mig nu. Jag har också blivit mer medveten om vad jag har för problem, och frågar ofta vänner, som jag ofta äter med, om dom ser någon skildnad. För jag vill inte hamna i den siutvationen igen, aldrig mera.

 

Efter allt detta har jag också svårt att acceptera att jag ser ut som jag gör, flera gånger om dagen kollar jag mig i spegeln, och försöker intala mig själv att jag duger, precis som jag är. Men får alltid samma svar tillbaka "jag duger inte.".
Det spelar ingen roll vad folk säger, för jag tycker inte att jag duger. Och ingen kan intala mig att jag är fin som jag är, för det är jag som måste tycka det om mig själv.

 

Nu, nästan 5 år senare, har jag inte blivit frisk från dessa tankar och har fortfarande en väldigt "skev kroppsuppfattning". Det har blivit bättre, men jag låter det ta tid. För jag har gått runt med dessa tankar alldeles för länge och inte delat detta med någon. Någon.

 

Mina tips till dig som har samma "skeva kroppsuppfattning" som jag;

 

LÅT DET TA TID ATT LÄKA - Om det gått så långt som mitt hade, flera år utan att prata med någon, så låt det ta lika lång tid, eller ännu längre innan du kan acceptera dig själv igen.

 

PRATA MED NÅGON VUXEN - Det blir bara jobbigare om du ska bara runt på alla dessa tankar själv. Det kommer tygna ner dig, och inte dra upp dig som vi vill att de ska. Och de viktigaste av allt, du ska känna dig trygg med personen du väljer.

 

GE DIG SJÄLV KOMPLIMANGER - Ställ dig framför spegeln, och ös beröm över dig själv. När man har dålig självkänsla/kroppsuppfattning kan man bara komma på dåliga saker med sig själv. Men det är dax att bryta vanan, och få in bra saker i ditt liv!
Beröm dig sig genom tex, "snygg jacka idag! Passar perfekt till dessa jeans!".

 

BRYT GAMLA VANOR - Det är dax att bryta de gamla mönstret. Det kan vara smågrejer, tex gå en annan väg till skolan, lyssna på ny musik osv. Eller större grejer. Det är de små detaljerna man märker störst skildnad.

 

SKÄM BORT DIG SJÄLV - Detta är viktigt, iallafall för min del och kanske för din oxå? Att få skämma bort sig själv, tex ett varmt bad med tända ljus, kvalitet's tid med din bästa vän osv. Detta har hjälpt mig väldigt mycket i min utveckling.

 

 

 

Måste säga att jag blir väldigt rörd av det du skriver, och även om jag inte kan känna igen mig själv i det så känns det som att jag förstår ändå! Du är bra som du är, du är såå vacker, otroligt bra på att fotografera, ditt sätt att skriva på och uttrycka dig på är underbart och du är(n har jag inte träffat dg på länge, men jag fick iallafall den uppfattningen av dig) väldigt bra vän och så snäll! :)
Fortsätt kämpa, jag tror på dig!
Kram!

Jag känner verkligen igen mig, trots att jag gått ner i vikt och alla säger att jag är så himla smal så ser jag det inte själv. Så fort jag ser mig i spegeln så känns det som att jag är fläskig. Mitt BMI är under det lägre normala men ändå känner jag mig tjock. Jag kan inte äta pizza eller donken utan ångest efteråt, och så bestämmer jag mig för att börja med nutrilettdiet, soppdiet eller liknande, bara ett tag, för att liksom komma ner lite till, men så håller inte det och jag börjar äta normalt igen och känner mig otroligt misslyckad och får ångest.
Men kämpa på, det gäller att ta en dag i taget och fokusera på saker i livet som gör dig lycklig!
Kram!

Och så vill jag tillägga att du aldrig ska ge upp och vara stolt för den du är! Du, precis som jag och alla andra är fina på sitt sött och unika. Har själv svårt att tänka så men det är bara att försöka. Och blir det jobbigt så tänk på något som gör dig lycklig och glad - fokusera på det istället. Lycka till och jag tycker du är väldigt stark som kan skriva ut och prata om f
dina problem. Bara där tog du flera steg. Och när jag läst ditt inlägg är det "skönt" att jag inte är den enda som har skev kroppsuppfattning. Men jag hoppas att du tar dig ur det snart för du är fin som du är. :)
/Strömmaelev