Ska jag vara helt ärlig, har jag inte känt riktig lycka, värme och gladhet, som vissa tror är en självklarhet. Men för vissa är de ingen självklarhet att få känna lycka, värme och gladhet. Jag är sällan glad längre stunder än någon vecka utan letar nästan dagligen på mina brister och blir ledsen över att jag omedvetet gör det och att de skär upp sår i min själ.

Jag tar till maten som är de enda jag kan hantera och hoppar över måltider/äter lite och säger att "jag är inte hungrig" fast magen egentligen skriker efter mat. Ångesten över att jag ljuger för mig själv och ingen energi till någonting gör att de bara blir sämre. Men på något sätt berömmer jag mig själv och säger hur duktig jag är. Detta är så fel, så jäkla fel. Men jag gör det. När allting kommer för nära inpå, när verkligheten kommer för nära och jag inte känner tryggheten längre utan blir bara värdelös och jag inte kan skjuta allt jobbigt framför mig, och allting kommer samtidigt är något jag inte kan hantera. Det är så det blir nu. Alla problem har kommit ikapp mig och jag går igenom detta, gång på gång i huvudet och blir bara mer och mer förvirrad av alla tankar. Gamla problem, som jag egentligen har kommit över har kommit upp igen och släpper lös alla tankar fritt i huvudet och jag kan inte tänka klart. 

Nu har jag rymt mitt slagfelt, och ska bara ha en lugn, avslappnad och mysig långhelg, så jag känner mig frisk, kry och kan ta nya utmaningar nästa vecka!!